Förberedelse för framtiden: hur ett arktiskt frövalv kan rädda världen
Jordbruket har förmodligen varit viktigare för människans utveckling än något annat. En fjärdedel av alla arbetare i världen återfinns inom denna sektor, och många av historiens tekniska framsteg har gjorts inom just jordbruket. Men det kan också vara väldigt destruktivt. Många av dagens miljöproblem, som avskogning, förlust av biologisk mångfald och koldioxidutsläpp, har en koppling till jordbruket. Produktionen av livsmedel sätter stor press på våra globala ekosystem, och för att hitta svar på en av 2000-talets största frågor är tiden knapp: går det att producera mat till alla på ett hållbart sätt?
I en frusen skärgård långt norr om polcirkeln står en bunker omgiven av glaciärer och isbjörnar. Det enda tecknet på mänsklig aktivitet är ett imponerande betongblock som höjer sig ovanför den arktiska tundran. Det ser nästan overkligt ut. Konstruktionen framför oss skulle lätt kunna misstas för ett konstverk, men det som förvaras här är långt mer värdefullt än själva byggnaden. Det här är Svalbards globala frövalv, ibland kallat "domedagsvalvet", och en av världens viktigaste byggnader.
Man kanske tänker att frön inte är något som behöver skyddas. Men tyvärr stämmer detta inte. Färska siffror visar att hälften av världens totala kaloribehov kommer från bara tre växter (majs, ris och vete). Denna spannmålets trefaldighet bildar numera grunden i vår kost. Och med tanke på hur beroende vi är av det som växer är miljöskydd numera en topprioritering hos regeringar och institutioner. "Jag tror inte att det någonsin har funnits ett större behov av att bevara vår miljö. Jag menar, titta ut genom fönstret och se hur allt påverkas av klimatförändringarna", säger Lise Lykke Steffensen, vd för NordGen, som har fått i uppgift att skydda över en miljon olika frön på Svalbard.
Valvet är det största i sitt slag i världen. Här lagras över 17 000 lokala fröbanker som ska fungera som en reserv för andra frösamlingar i händelse av krig, sjukdom eller andra problem som hotar våra globala livsmedelssystem. Slutmålet är att samla in en kopia av varenda frövariant i världen. Valvet är naturligtvis en sista utväg vid en kris som kanske aldrig kommer att inträffa. Men för det mesta handlar Lises jobb mindre om att undvika ragnarök och mer om att hitta praktiska lösningar i vår föränderliga värld.
"I vanliga fall tar miljöförändringar tusentals eller hundratals år. Men nu ser vi allt snabbare klimatförändringar, och våra växter, djur och skogar klarar inte av att anpassa sig lika snabbt. Så det betyder att vi behöver nya gener och egenskaper hos växter eller djur, så att de kan hantera de här förändringarna", förklarar Lise.
Tyvärr är det inte så enkelt att man bara kan gå in i labbet och skapa några nya, genmodifierade frön som är anpassade till de ändrade miljöförhållandena. "En av de största frågorna är om vi kommer att kunna odla växter som trivs i de nya klimaten. Det tar 15–25 år att få fram en ny växtsort. Så för tillfället är det som finns på marknaden framtaget i en tid då klimatförändringarna inte såg ut på samma sätt som i dag, och det är ett problem." Det är en skrämmande utsikt, eftersom många av de frön som vi använder i dag inte är anpassade till vår nuvarande miljö. Och det kan få förödande effekter. "Jag läste just en artikel där det sades att Sverige i år fick omkring 40–50 % av den vanliga skörden på grund av torka. Det innebär att växterna är väldigt mycket mer stressade."
Dessvärre är detta inte den enda katastrof som Lise behöver ta hänsyn till. Världens demografiska situation är en tickande bomb som troligtvis kommer att bli värre innan den blir bättre.
Vi måste sadla alla hästar vi har. Vi kämpar mot klockan.
Proteinstinna larver
Inom de kommande 30 åren kommer jordens befolkning att växa till 10 miljarder. Föga förvånande medför detta ett antal problem. Att försöka balansera näringsbehoven hos en allt större befolkning med en alltmer ogynnsam och oförutsägbar miljö, har fått experterna att dra slutsatsen att vi befinner oss på gränsen till en global livsmedelskris. Med tanke på att jordbruket och livsmedelsproduktionen redan står för över en tredjedel av världens totala växthusgasutsläpp, måste vår livsmedelsproduktion revolutioneras om vi både ska kunna nå våra klimatmål och tillgodose vårt kaloribehov.
Men hur långt kan vi gå, miljömässigt och tekniskt, för att trygga allas livsmedelsförsörjning?
Filmälskare är väl medvetna om de potentiella kulinariska katastrofer som väntar. Med alltifrån proteinstinna larver i Bladerunner till planktonbaserade energitillskott i Soylent Green har Hollywood förberett våra smaklökar på en oangenäm framtid. Denna dystopiska vision kanske gör sig bra på vita duken, men är den inte lite överdriven? Tyvärr inte så mycket som man skulle kunna tro.
I takt med att bristen på odlingsbar mark blir ett allt större problem för jordbrukarna – vilket pressar redan försvagade ekosystem till deras yttersta gränser – vänder sig allt fler företag i branschen till forskarna för att leta svar. Nya metoder som vävnadsteknik och syntetisk biologi kan eventuellt förbättra tillgången på grödor och boskap. Alternativa livsmedel som köttfria stekar och veganska mjölkprodukter är inte heller långt borta. Men hur stor roll vill vi att tekniken ska spela i livsmedelsproduktionen?
Lise anser att alla alternativ måste övervägas. "Mitt standardsvar på den här frågan är att vi måste sadla alla hästar vi har. Vi kämpar mot klockan. Vi kämpar mot naturen, och miljön förändras så snabbt att naturen inte kan hänga med." Den här sortens öppenhet har lett till några riktigt intressanta partnerskap för NordGen. "Just nu samarbetar vi med en stor livsmedelstillverkare för att undersöka över 800 olika slags fröer. Vi kartlägger deras genotyper och samlar in en stor mängd information eftersom företaget, såklart, är på jakt efter något som är mer näringsrikt och har en bättre konsistens eller munkänsla."
I dagens samhälle har vi tyvärr förlorat en stor del av våra kunskaper om natur och jordbruk.
Det partnerskapet är bara ett av många samarbeten som NordGen ser som nödvändiga för att trygga livsmedelsförsörjningen på 2000-talet. Det framgår tydligt att Lise ser skärningspunkten mellan forskningscentrum, kommersiella intressen och beslutsfattare som den bästa grogrunden för innovation. Det är inte längre rimligt att försöka lösa problemen helt på egen hand. "De som jobbar på i sin ensamhet kommer att gå miste om mycket, eftersom vi alla behövs för det här samarbetet."
NordGen arbetar med en horisont på 100 år, vilket innebär att mycket av dagens arbete inte kan bedömas förrän under nästa århundrade. Trots frågans enorma dimension är Lise pragmatisk när hon talar om framtidens jordbrukstrender. "I dagens samhälle har vi tyvärr förlorat en stor del av våra kunskaper om natur och jordbruk. Om hur man producerar sin egen mat. Jag menar, det är så många som inte har någon aning om hur man odlar potatis, till exempel. Så vi måste gå tillbaka och nästan uppfinna hjulet på nytt. Vi måste lära oss att producera egen mat och minska vårt beroende av importerade varor. Jag tror att vi i framtiden kommer att få se en mycket tydligare koppling mellan oss själva och vår omgivning."
Det är ett svar som nog inte går hem hos entusiastiska science fiction-fans som längtar efter torkad pizza. Trots det finns det något väldigt cykliskt – rentav poetiskt – i att damma av våra gamla odlingsredskap och hitta tillbaka till våra rötter.
