Bra, dåligt och mitt emellan: Full redogörelse för vad som egentligen hände vid COP28

Hälsningar från Gulfen. Eftersom jag som journalist fokuserar på klimat och hållbarhet har jag spenderat de senaste tio dagarna i Dubai (regionens största och mest besökta stad) på COP28. Trots att det var andra gången som jag deltog på detta världsmöte var upplevelsen ganska överväldigande.

När jag tog en paus för att återhämta mig uppe i bergen, efter långa dagar i en konstgjord stad, så stötte jag på några av de andra gästerna på mitt Bed and Breakfast. De kom också från COP och berättade att de jobbar inom oljebranschen. Hälften av gästerna arbetar för två av de största oljekonglomeraten i regionen.

Denna motsägande bild, med klimatförespråkare och oljebolagslobbyister och andra affärsmän som sitter tillsammans kring en brasa för att slappna av och ta en paus från arbetets stress är en bra liknelse för detta COP-möte i stort. Det finns många bekanta och mindre bekanta ansikten kring bordet.  Trots anklagelserna mot COP är mötet viktigt, eftersom det är det enda där alla de viktigaste parterna deltar: representanter från ländernas regeringar, FN-delegater, press och privatpersoner som diskuterar klimatförändringarna och deras konsekvenser. Målet som alla försöker komma överens om är hur vi ska bli helt klimatneutrala till 2030, så att medeltemperaturen på jorden inte stiger mer än 1,5 grader. Årets COP är särskilt avgörande eftersom det är halvvägs mellan klimatöverenskommelsen från Paris 2015, där det första juridiskt bindande internationella avtalet antogs av 196 stater på COP21, och vårt kollektiva mål på 1,5 grader till 2030.

Det snabbaste och effektivaste sättet att göra detta på är att fasa ut fossila bränslen. Men det är där som det börjar bli komplicerat. 

Redan innan konferensens start i år rapporterades att högt uppsatta deltagare i COP28 anklagats för att använda möten med världsledare för att sluta avtal om leveranser av olja och gas. Andra nackdelar med en konferens på denna nivå är all den energi och de resurser som används på att navigera två veckor av egopolitik, sega hierarkier, och så klart alla koldioxidutsläpp som orsakas av de tusentals deltagare som reser hit. Dessa tvistefrågor och kontroverser fanns redan när den två veckor långa konferensen startade. 

Transportdagen

Här är en översikt över vad som händer under dessa två veckor på COP: De första dagarna är då världsledarna träffas. Efter deras inledande tal startar förhandlingarna bakom stängda dörrar. 

Sedan blir det temadagar. Varje dag är det fokus på ett särskilt klimatbudskap: ekonomi/handel/jämställdhet, energi/rättvis omställning/urbefolkningar, natur/markanvändning/hav... och så vidare. Under dessa dagar avgör temat vilka intressenter som kommer dit för att representera sitt land. Förhandlingarna bland olika intressegrupper är det som tar mest tid, så det är anledningen till att konferensen håller på i mer än en vecka.

Den sjunde dagen av COP28 var temat åtgärder på flera nivåer, urbanisering och transporter. Detta var en mycket praktisk dag att ha i mitten av konferensen, eftersom en stor del deltagarnas småprat mellan evenemangen handlade om Dubais stadsplanering, infrastruktur, trafik och hur svårt det är att ta sig runt i den enorma staden. Det finns begränsat med kollektivtrafik i regionen, så man märker direkt hur dominerande bilismen är här, och hur staden är byggd för bilar istället för fotgängare. Konversationerna handlade om hur lång tid det tog att ta sig till en restaurang för att äta middag i centrum, trots att det finns sexfiliga vägar. Jag var själv med om en två timmars resa för en sträcka på 40 km. 

I den svenska paviljongen startade transportdagen med en paneldiskussion om den globala bilindustrin med Polestar, Kearney, European Climate Foundation och Climate Group. Bilindustrin spelar en viktig roll för att vi ska kunna hålla oss inom 1,5-gradersgränsen för den globala uppvärmningen. Som New York-bo som inte har ägt en bil i över tio år påminns jag starkt om vilken stor del bilindustrin är i pusslet för att nå klimatneutralitet, särskilt i regioner som denna.

Just nu är vi inte i närheten av att nå målet. Det är därför som Polestar i samarbete med Rivian och Kearney har tagit fram en plan för att få oss på rätt spår, den så kallade Pathway-rapporten.I rapporten visas att passagerarfordonsindustrin som idag står för 15 procent av de globala utsläppen redan kommer att ha spenderat hela sin koldioxidbudget till 2035, och kommer att överskrida den med 75 procent till 2050.

I rapporten identifieras tre mekanismer som måste sättas i verket för att komma på rätt spår för att hålla oss inom 1,5 gradersgränsen:1. Bilar drivna av fossilbränslen måste ersättas av eldrivna bilar senast 2032.2. 100 % förnybar energi i elnäten senast 2033.3. Minska utsläppen av växthusgaser i leveranskedjan med 81 % senast 2032.

Paneldiskussionen startades virtuellt med USA:s förre vicepresident Al Gore som berättade att elfordon stod för 20 procent av alla passagerarbilar som såldes förra året, vilket är en viktig vändpunkt för ett teknikskifte på bred front. 

Under diskussionen var det en sak som särskilt fångade min uppmärksamhet. Mónica Araya, chef för European Climate Foundation menade att bilindustrin inte behöver vänta på att hela leveranskedjan ska bli koldioxidfri för att göra drastiska förändringar. Hon anser att branschen kan gå snabbare fram genom att vara ambitiös med sina strategier för förnybar energi. Aptiten för detta har hon redan sett i länder som är förberedda för massövergång till elektrifiering, som Brasilien och Indonesien.

En ny dag?

Den andra veckan av COP är också avsatt för förhandlingar bakom stängda dörrar medan FN-organ, nationer och territorier framför sina högst prioriterade budskap, klimatlöften och förklaringar. Och det är också här som en del av de viktigaste förhandlingarna sker. 

Det här är den enda gången på året då världsledare förhandlar om klimatekonomi. De länder som är värst drabbade av klimatförändringarna – Sudan, Afghanistan, Pakistan, Kongo osv. – litar på att förhandlingarna ska mynna ut i löften om viktigt ekonomiskt stöd från rikare länder. Det kallas förlust och skador: när rika länder med höga utsläpp faktiskt betalar sina skulder till utvecklingsländer som knappt har bidragit alls till koldioxidutsläppen, men ändå får ta den värsta smällen från klimatkatastrofer.

Och för första gången någonsin kom man redan den första dagen av COP28 överens om att skapa en fond för skador och förluster. Detta var en mycket stor seger för utvecklingsländerna. Hittills har 700 miljoner dollar avsatts till denna fond. Det låter som mycket pengar, men det är faktiskt bara 0,2 procent av de permanenta och icke-ekonomiska förluster som utvecklingsländerna står inför.Även om det kan tyckas nedslående så visar detta hur viktigt det är att träffas och diskutera frågorna, eftersom de klimatutsatta länderna lever med denna kris dagligen. Det är också mycket sällsynt för oppositionsgrupper som aktivister, representanter för ursprungsfolk och media att få tillfälle att träffa världsledare.

Men kanske den största nyheten från konferensen avslöjades den sista dagen, då de två orden "fossila bränslen" äntligen dök upp i slutuppgörelsen från COP28. Texten uppmanar till att "röra sig bort från fossila bränslen som energikälla på ett rättvist, välordnat och jämlikt sätt." Representanter från 200 nationer godkände texten – en överenskommelse som nu döpts till "UAE Consensus". Östater som förlorar mer och mer av sin mark varje år på grund av stigande havsnivåer sa att texten är en förbättring, men innehåller "en massa kryphål". Forskarna tycker inte att texten går långt nog, medan fattigare länder är frustrerade över att den inte innehåller en konkret plan för klimatanpassning. Så även om avtalet fått kritik för vissa villkor och för att det inte är bindande, så finns det äntligen en explicit uppmaning att starta övergången, bort från kol, olja och gas – och det är historiskt.

Den globala scenen här kan vara fruktansvärt långsam, men nu när jag är här så påminns jag också om hur viktigt det är att bygga gemenskap. Så många allianser och koalitioner fördjupas och solidifieras för varje dag. Gemenskapsbygget ger också så mycket glädje och målmedvetenhet att det återspeglar varför detta arbete är avgörande. Det här är en kollektiv, kraftfull och historisk gräsrotsrörelse, och vi vägrar låta oljebolagen och utomstående intressen bestämma resultatet. 

Om Sophia

Sophia Li är en prisbelönt journalist, klimatförespråkare och UN Human Rights Champion. Hon är global korrespondent för Prins Williams Earthshot-pris och värd för Metas poddsändning Climate Talks. Hon är miljöredaktör på tidskriften Family Style. Sophias journalistarbete har visats på CNN och Förenta Nationerna med artiklar i Vogue, New York Magazine, Washington Post och Atmos. Hon är en av grundarna av STEWARD och delar ordförandeskapet för World Economic Forums Web3 Sustainability Coalition.

Denna artikel har skrivits på uppdrag av Polestar Automotive AB (Polestar). Artikeln innehåller material som genererats av författaren (författarna). De åsikter, slutsatser eller rekommendationer som framförs är författarens (författarnas) egna. De reflekterar inte nödvändigtvis Polestars åsikter. Polestar tar inte ansvar för några fel eller utelämnanden i artikeln eller för informationens korrekthet.